igår var jag och Charlie på vårdcentralen igen. känns som att vi bor där nu. Charlie har fått ta blodprov där innan och han blir livrädd direkt de öppnar dörren in till provtagningsrummet. jag har aldrig någonsin sett honom så rädd. jag var där i måndags på läkarbesök och sa då att jag skulle komma igår och vi bestämde en tid för att det skulle gå så smidigt som möjligt. när jag kommer dit så ropar de in oss och Charlie får panik direkt. så börjar sköterskan att tveka och säga det här kan inte jag göra själv på en så liten. går iväg och letar efter en kollega och kommet tillbaka och säger att hon är på möte. frågar mig om jag har tid att vänta och Charlies panik i blicken bara ökar o han skriker. tillslut kommer en annan kvinna och med hjälp av en praktikant och tar provet. Charlie repade sig inte efter detta på en hel timme. jag försökte muta, distrahera och prata med honom men inget gick. stackars lilla älsklingen. jag själv var extremt sjukhusrädd som liten och vill inte att Charlie ska behöva vara lika rädd. sen är jag noga med att bekräfta hans känslor så i bilen hem förklarade jag för honom att jag förstod att han var rädd och att det var helt okej att vara det. det är läskigt att vara dären ibland så måste man och att han var duktig idag. min lilla pojke, kände mig som den sämsta föräldern i världen. :-(
