När Lilly kom till världen i v 36+3

publicerat i Förlossningsberättelse, Lilly 0-1 månad;
Jag hade haft förvärkar från och till i 10 dagars tid. Vi hade tom varit inne på falskt alarm en gång. Hade ju även värkar vid vändningsförsöket.Jag var riktigt trött på att vara gravid, ont överallt. Magen kändes som ett stort blåmärke och jag hade precis fått tiden till snittet den 25/11 vilket kändes så himla långt borta när jag hade så himla ont! Jag blev så ledsen och frustrerad när jag fick den tiden.
 
Jag var och badade varmt på måndagen, hade förvärkar då och de blev inte bättre så jag tog tiden på dem men de var oregelbundna och klingade av när jag vilat. Detta fortsatte oregelbundet på tisdagen, då passade jag på att äta en hel ananas. På natten mellan tisdag och onsdag så var jag på toa en 8 gånger och gjorde nr 2, så jag tänkte att min mage måste ha slått bakut av all ananas. Jag hade värkar redan då men nonchalerade detta då jag haft det så länge nu. Jag hade ca 6-7 minuter mellan värkarna vid 8 tiden. Ringde då mamma och frågade vad hon tyckte om jag skulle lämna Charlie på dagis eller inte. De tyckte hon att jag skulle göra så jag kunde vila. Så jag körde dit honom, eftersom att det var så långt mellan värkarna så var det inte så farligt. Jag åkte sedan hem och vilade. Jag ville dra ut på det hela för jag visste att Pontus inte hade någon möjligthet att komma ifrån jobbet då han var på ett hustak utanför hässleholm utan tillgång till egen bil. Jag ville inte åka in utan honom, det var min största rädsla just då. 
 
Vid vid 12 tiden så insåg jag att detta var på riktigt, det var inte en massa förvärkar längre. Värkarna kom nu med 4-5 minuters mellanrum. Så jag åt lunch, väldigt liten skål ravioli. Drack lite vatten och sedan bestämde jag mig för att inte äta mer ifall det skulle bli snitt redan på kvällen. Jag började packa ut i bilen, fixade i ordning hundarna och kom på att jag måste hämta Charlie. Det kändes riktigt jobbigt men jag ville inte ställa till besvär för någon annan så jag sa inget. jag skickade ett sms till Pontus att det började bli kortare mellan värkarna och att jag körde till dagis och sen hem till mina föräldrar så att han fick åka dit direkt han hade slutat. Jag lämnade hemmet med massa disk, soporna kvar inne och väldigt stökigt. Körde till dagis där alla föräldrar som hade 15h barn var och hämtade.Det var trångt i hallen av alla föräldrar och barn och Charlie trotsade mer än vanligt. Han kände väl på sig att det var något. Han skulle ha dricka, han skulle inte ha de skorna, han skulle inte ha jacka osv. Tillslut röt jag lätt på honom och gick snabbt ut därifrån. Jag undrar vad de andra föräldrarna tänkte när jag betedde mig så konstigt. På parkeringen var det en mamma som frågade om det inte var dax snart och jag bara jo väldigt snart och sedan gick jag snabbt till bilen. 
 
Hemma hos mamma så la jag mig på soffa i en timme men sen gick det inte mer, värkarna tilltog i styrka och jag pustade och stönade och hade mig. Ville bara ta ett bad men vågade inte ifall det skulle dra igång det hela ännu mer. Men när klockan var 16 och jag visste att Pontus skulle vara där inom 1,5 h så la jag mig i badet. Kände värkarna men det var verkligen skönt att ligga där i badet och hade kunnat ligga där länge! vid 17 kom Pontus och jag bad honom att äta så han hade energi också klädde jag på mig. började ta tiden på värkarna igen. 2-3 minuter i mellan. Ringde förlossningen och de ville ha in oss direkt. På väg till förlossingen bad jag Pontus att ringa sina föräldrar och berätta att vi var på väg in. 
 
Vi kom in på förlossningen 18:06 då tog de in oss på rum nr 3. Samma rum som vi hade när vi skulle få Charlie. Därifrån gick allt undan, det kom in hur mycket folk som helst. Barnmorskor, sjuksköterskor, 2 läkare och en student. De satte en kanyl direkt och gav mig bricanyl innan de ens gjort ctg eller kollat hur mina värkar var. Det kändes så himla märkligt. Sedan sa en, Det blir snitt inom en timme! Jag bara gapade och frågade vad hon sa! Jag bad om att få ringa mamma och under tiden jag pratade med mamma så fortsatte de att ta ctg och tog fram allt till att sätta kateter. De tog blodprov och gav ännu mer Bricanyl då mina värkar fortsatte. Jag bad Pontus att springa ut till bilen för att hämta kameran. När han kom tillbaka så kollade de hur öppen jag var. Tappen var helt utplånad och jag var öppen 3cm. 
De frågade varför jag inte kommit in tidigare. Jag skämdes lite då men för mig var det så himla viktigt att Pontus fick vara med så jag hade helt enkelt inte vågat åka in utan honom. 
 
klockan 18:45 kördes jag ned till Operation. När vi kom ned till Operation så fick jag sitta på en brits och framför mig stod en kvinna som var fullt påklädd i operationskläder, munskydd och mössa och bakom henne låg alla instrumenten. Denna kvinna stod även med armarna i kors och först då fick jag panik. Hon såg ut som en läskig mördare från en skräckfilm med alla mordvapen fint uppdukade bakom. Det saknades bara blodet på hennes operationskläder. Då grät jag och sa att jag ville åka hem och inte vara med mer. Pontus var brevid mig och försökte lugna mig och läkaren som satte spinalen var super duktig och stöttande. Jag fick lägga mig ned och kände hur benen domnade bort. Till slut började dem. Läkaren som stod brevid mig berättade hela tiden vad som hände. Det kändes som en lång evighet från det att jag fått veta att de börjat tills han lyckligt utbrister, "Pontus res dig upp och titta nu, man ser benen!!" Pontus tittade lite och såg benen men vågade inte titta mer för han var rädd för att se där de hade öppnat upp mig. Från det att han sett benen tills de kom med lillan var en hel evighet! Inget skrik hördes och jag såg ju ingenting! Efter den längsta stunden någonsin går de förbi med vår dotter och in på rummet brevid. Pontus fick följa med in dit. Jag fick inte ens se henne och jag som hade bett om att få upp henne på bröstet direkt blev väldigt orolig för det betydde ju att hon inte mådde bra! Vi fick reda på efteråt att Lilly hade flaxat ut en arm och ett ben när de öppnade upp så de fick trycka in det igen för att sedan leta upp båda benen. Detta gjorde att hon hade blåmärken på sina ben. Min moderkaka hade legat väldigt konstigt utplattat runt henne. Som en filt ungefär så det var inte alls konstigt att hon varken själv eller med hjälp kunde vändas. 
 
Hon andades inte när hon kom, så de fick ge syrgas och efter en lite stund hörde jag äntligen ett litet gnäll ifrån henne. Hon var helt rödfläckig när hon kom. Jag såg lite grann mellan alla människor in i rummet brevid. Jag såg att de drog i hennes ben och att de satte på henne en blöja. Mitt i allt där fick Pontus klippa navelsträngen också. Till slut kom de med henne så jag fick titta på henne. Fick bara se på henne i någon minut sen ville de ha upp henne på bb för att göra kontroller på henne. Pontus fick följa med henne upp och jag fick ligga kvar och bli sydd. Det kändes som en evighet när de sydde. Sedan rullade de in mig på ett uppvaksrum. Där frågade de mig om de skulle höra hur det var med bebisen, självklart ville jag att de skulle höra. Jag började kunna röra benen igen och äntligen kom Pontus ned med Lilly och jag fick hålla henne för första gången. Pontus hade fått sitta med henne i ca 1h innan han kom ned till mig. 
 
Pontus berättade att hon vägde 3194gr och var 48cm, hon kom ut kl 19:35. Han sa även att han skickat bild till mina och hans föräldrar på henne. Från det att vi kom in på bb tills vår dotter kom så gick allting så otroligt fort. Vi var nog båda två i ren chock. Lilly fick tilläggsmatas eftersom att hon är prematur men hennes blodsocker hölls bra hela tiden. 
 
Här kommer ett gäng bilder. Vi bad en sköterska fotografera på Op, hon var inte riktigt så bra på att fota som den som fotade när Charlie kom så tyvärr är där inte så många från själva födslen.
 sista magbilden. Denna tog jag hemma hos mamma och pappa, bara någon timme innan vi åkte in.
haha sicken bild :D
Första bilden som togs på Lilly 
Pontus klipper navelsträngen. 
nybliven 2 barns pappa!
BB Brickan
Vi hade inte räknat med en så liten bebis och hade därför inte så små kläder med oss. Så Pontus gick och köpte detta fina setet i stl 44 till vår Lilla tjej. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Förlossningsberättelse- Charlies utplockning

publicerat i Charlie 0-1 mån, Förlossningsberättelse;
Det hela började redan den 22/1, jag vaknade kl 3 på natten och kunde inte somna om, jag kände molande värk i ryggen och magen, tänkte att nu har jag dessa dumma förvärkar igen då jag även fick det förra veckan efter vattengympan. Slemproppen släppte i delar under dagen. Dagen gick och jag och Pontus tog en promenad för att se om det skulle dra igång det hela, men vi trodde såklart inte att det var på gång på riktigt då. Jag fick stanna och andas/hänga på Pontus några gånger under promenaden. Sedan åt vi och jag duschade och jag tyckte att det är nog bäst att ta tiden mellan de här "förvärkarna" ändå, kan ju vara bra att träna! 
Runt 16 hade jag värkar som var mellan 4-7 minuter och alla varade i ca 40 sekunder. Vågade ännu inte tro på det hela men Pontus började förstår att det hela var på gång och började förbereda med att plocka undan i lägenheten och packa det sista i väskan. Vid 20.30 hade jag 5 min mellan värkarna så då ringde vi till BB och förberedde dem på att vi nog trodde att det var på gång. Vid 22 tiden sa jag till Pontus att gå och lägga sig så att han fick sova lite i varje fall. Tur var väl det! När klockan närmade sig 01 så hade jag 3 minuter mellan värkarna och de varade fortfarande i ca 30-40 sek. Jag väckte Pontus och vi ringde till BB, de sa till oss att vänta 45 minuter till och sen ringa igen. Efter 30 minuter ringde jag och sa att vi åker in nu. Sagt och gjort, Pontus packade ut allt och vi trodde att vi bara skulle in på kontroll och sen fick åka hem igen för det skulle inte vara dax redan! 
Klocken 02.45 Kom jag in på förlossningen och Pontus var och parkerade bilen. Sandra Martin tog hand om mig och kopplade på CTG, allt såg fint ut, värkar med 3 minuters mellanrum som jag lätt andades igenom. När Pontus kommit så sa Sandra att då får vi väl känna hur det är där nere. Först berättade hon om tappen osv. När hon känt en stund så sa hon oj, du har allt varit duktig, tappen är helt utplånad och du är öppen 4-5cm, Bebisen kanske kommer på mitt pass! (om hon bara visste ;)) Vid halv 6 ställde jag mig i duschen och gud vad skönt det var! Tills det till slut kom en jätte värk och det kändes som att jag skulle vikas dubbel av smärta. Väl tillbaka i sängen gick Pontus och fixade värmedyna till mig, han var verkligen en räddande ängel hela förlossningen! 
 
Under förmiddagen provade jag att sitta på en pilatesboll, gå runt inne på förlossningsavdelningen, värmekudde på ryggen, stå på knä i sängen och tillslut även tagit till lustgasen. Vid 11:30 började det glesa ut mellan värkarna och det var 4 minuter imellan. De avvaktade för att se om det körde igång av sig själv igen. Under tiden försökte jag vila så mycket som möjligt mellan värkarna. Kl 15.11 bestämmer de sig för att ta hål på hinnorna och fostervattnet ser fint ut! Nu var det ännu glesare mellan värkarna ca 6 minuter och jag hade inte öppnat mig mer de senaste 3 timmarna. Vid 16:40 skrek jag hela tiden och jag minns hur fruktansvärt ont det gjorde och jag skulle minsann inte ha någon mer smärtlindring men tillslut fick jag ge mig. Jag var så trött att jag inte visste var jag skulle bli av och jag bara skrek och lustgasen fungerade inte längre, det kändes som att jag skulle kräkas. Blev erbjuden sterila kvaddlar och tackade ja till det. Det skulle jag ALDRIG ha gjort! Jag hängde på stackars Pontus och skrek i ren panik, det kändes som 4 rejäla getingstick, brände och sved och sen varade smärtlindringen bara i en timme! Stackars Pontus blev halvt döv och sköterskan som stack sa förlåt flera gånger för hon visste hur ont det gjorde. 
När klockan var runt 18-tiden bestämde de sig för att sätta in värkstimulernade dropp, Charlie skönk inte ner som han skulle och de började tjata om ryggbedövning men jag sa blankt nej till det. Men pga att förlossningen är så långdragen och jag är så himla trött ger jag tillslut med mig och läkare tillkallas. När läkaren kommer så säger han att det finns risk för kejsarsnitt, jag kan sätta in ryggbedövningen nu om jag vill det och se om det gör att jag kan vila så värkarna kan sätta igång igen eller så kan jag acceptera att de gör snitt direkt. Jag får panik och blir jätte rädd/ledsen och de får sätta ryggbedövningen men inte mer. Den fungerade så otroligt bra och jag fick sova i ca 20 minuter. Tyvärr fick den inte förlossningen att fortskrida för det. De säger till mig att förbereda mig på eventuellt snitt och jag får varken äta eller dricka. Jag var sjukt törstig! 
 
Eftersom att Charlie vägde så pass mycket som han gjorde så började de redan förbereda för kejsarsnitt vid 19-tiden vilket jag inte riktigt förstod då. Vid 21-tiden kopplade de bort det värkstimulerande droppet och satte in druvsocker dropp. Sandra kom tillbaka! Jag fick sitta på pilatesbollen och jag kände tryck mot rumpan vid värkarna man inte mer än så. Sandra känner på mig och jag är fullt öppen. Hon säger att hon ska sätta en elektrod på Charlies huvud för att ha extra koll på honom. När hon känner efter hans gässa så känner hon näsan/hakan! Hon kallar då på en läkare som tror sig känna samma sak men tillkallar ännu en läkare som gör ultraljud och det konstateras att Charlie ligger i vidöppenansiktsbjudning. När de säger det så får jag panik, jag minns att jag skrek att jag ville ha mamma där men det fick jag såklart inte. De bestämmer att det kommer bli snitt, jag ringer mamma och gråter jätte mycket och berättar om vad som händer. 
i Journalen skriver läkaren: Ett läge som som skulle ge ett foster i ett vidöppet läge en förlossning men vi väntar ett stort barn +25% och förloppet har varit långdragit och värksvaghet är att förvänta, trött mamma. Sammantaget dåliga chanser för vaginal förlossning. 
 
När vi kommer ner till OP försvinner Pontus iväg för att få byta om, Sandra följer med oss ned och är med hela vägen, hon är noga med att berätta för alla om min rädsla för OP-personalen (grönklädda sjukhusmänniskor). De kopplar in en massa olika dropp och eftersom att jag redan hade ryggmärgsbedövningen behövde de bara fylla på den. De tänker ge mig syrgas i slang i näsan och protesterar hejvilt! Nej sånt skit ger man inte mig så det blev mask! Pontus kom tillbaka och satt vid min vänstra sida och där stod även en barnmorska som pratade med mig hela tiden, vilket stöd de var!! Vid min högra sida skiftades det folk. Efter ett tag frågade jag om de börjat och de hade de, snart började fråga om han inte var ute snart och då fick jag till svar att en vanlig förlossning kan ta 40 timmar men ett snitt ca 14 minuter! Hahah :D När jag sedan läser i Juornalen står det att de hade svårt att få ut honom pga hur han låg och de fick byta läkare för att de inte fick ut honom, så jag stressade såklart dem genom att fråga det men hur skulle jag kunna veta!?. Jag fick ett spray under tungan men jag förstod inte riktigt varför men nu i efterhand så tror jag att det var en sorts smärtlindring för att kunna få ut honom utan att det gjorde ont på mig när han nu låg så konstigt. Han andades inte direkt men efter lite stimulering så kom ett litet gulligt gnäll. 
Klocken 23.04 tittade han ut, min vackra son. Jag fick se honom lite snabbt innan de gick iväg med honom till ett rum brevid, Pontus följde med in där och de hade dörren öppen så jag fick se. Jag grät och skrattade av lycka, min fina son var äntligen ute hos oss! När de klamrade ihop mig tyckte jag att det gjorde lite ont och då blev de rädda att bedövningen börjat släppa men antagligen var det bara någon nerv. Sen somnade jag innan de hunnit lyfta över mig till en vanlig säng. Vaknade på uppvaket och då satt Pontus där med vår underbara son!
4226gr och 53cm kärlek! <3
Är otroligt tacksam över allt stöd jag fick under förlossningen, här är de två personer som var mina största stöd! Främst min älskade sambo och även pappa till Charlie, skulle inte klarat det utan honom, han var helt perfekt och gjorde precis allt jag behövde att han skulle göra! Och sandra gud utan henne hade jag hoppat av sängen och sprungit där ifrån när de nämde att det blev kejsarsnitt. Kan inte vara tacksam nog för dessa personer, TACK!