Det eviga dåliga samvetet. Jag började arbeta när Charlie inte ens var 6 månader gammal, jag fick sluta amma för det som hade gått så bra gick åt skogen när jag började att jobba. Jag började i maj -13 på timmar och i jan-14 fick jag en visstidsanställning på 77%. I Juni-14 fick jag ett vikariat på 100% och här står jag nu. Har en son på 20 månader, han är det finaste jag vet. Det är med honom jag vill vara.
Men trots att jag vet att det är för hans skull som jag arbetar, för att vi ska ha råd att hitta på roliga saker ihop och för att han ska få bra kläder att ha på sig. Men ibland känns det som att tiden med honom är betydligt mer värdefull än alla pengar i världen. Jag har valt att ta föräldraledigt en dag i veckan nu som jag ägnar bara åt honom! Men det känns inte som att det räcker. Han får gå på dagis ca 40 timmar i veckan. Det är väldigt mycket tycker jag.
Idag kom det in en kvinna med sin hund på jobbet, hon hade med sig en super charmig lockig kille i samma ålder som Charlie. Han pratade jätte mycket och härmade alla djur som jag visade honom. Han pladdrade på hur mycket som helst. Så mycket pratar inte Charlie. Charlie säger många ord men inte alls på det sättet som den killen. Jag vet att alla barn utvecklas olika fort och Charlie är inte efter i utveckling, inte alls men jag fick en känsla av dåligt samvete ändå, den mamman var fortfarande föräldraledig med sin son, medans min son har fått gå på dagis sen i mars, innan dess var han med sin mormor hela dagarna. Tack gode gud för att du finns mamma! <3 Men jag hade velat vara den som var med min son. Jag ångrar mig något enormt att jag valde att jobba på ett sett men å andra sidan har jag fått jätte mycket erfarenhet, lärt känna många människor som kan ha betydelse för mitt framtida arbetsliv och jag har lärt mig mycket om vuxen/arbetslivet.
Det där dåliga samvetet som växer när man bara vill vara med honom men vet att man måste dra in pengar är enormt jobbigt! Jag började att tänka jätte mycket när hon hade varit på jobbet med sin son. Tänk om jag hade varit hemma mer med Charlie, hade hans språk varit bättre då? Hade han varit på ett annat sätt än han är nu? Eller hade det inte spelat någon roll? Det är kanske fjantiga funderingar enligt vissa men för mig så är det massa sånna tankar som snurrar just nu. Jag kan inte göra detta ogjort men jag kan försöka att göra framtiden bättre. Vi får se vad framtiden ger oss, det enda jag vet är att jag kommer göra allt för min son och jag kommer att satsa mer på tiden med honom än på pengar då jag vet att vi klarar oss ändå.
Det är väldigt mycket som snurrar i mitt huvud nu men jag försöker att hålla mig på jorden och vara den bästa mamman jag kan vara för min son!
Tråkigt att du har dåligt samvete men tror inte att språket beror på att du jobbat en del, Neos språk är inte heller särskilt utvecklat, utan på sista tiden har det börja komma fler och fler ord, men innan dess sa han bara några enstaka, jag har tränat en massor med han och haft möjligheten att ha han hemma väldigt mycket, så tror inte det har något med det att göra. Våra barn kanske är lite mer fysiska, alltså åt det aktiva hållet och kanske inte har lika lätt för språket.
Men jag har hört iallafall att barn som pratar senare oftare får ett mer moget uttal när de börjar prata ordentligt, för att de haft längre tid på sig att lyssna.
Det viktiga är ju också att de förstår och det antar jag att Charlie gör, det sa sköterskan på Bvc också att så länge de förstår och kan en del ord så kommer talet sen :)