Det hela började redan den 22/1, jag vaknade kl 3 på natten och kunde inte somna om, jag kände molande värk i ryggen och magen, tänkte att nu har jag dessa dumma förvärkar igen då jag även fick det förra veckan efter vattengympan. Slemproppen släppte i delar under dagen. Dagen gick och jag och Pontus tog en promenad för att se om det skulle dra igång det hela, men vi trodde såklart inte att det var på gång på riktigt då. Jag fick stanna och andas/hänga på Pontus några gånger under promenaden. Sedan åt vi och jag duschade och jag tyckte att det är nog bäst att ta tiden mellan de här "förvärkarna" ändå, kan ju vara bra att träna!
Runt 16 hade jag värkar som var mellan 4-7 minuter och alla varade i ca 40 sekunder. Vågade ännu inte tro på det hela men Pontus började förstår att det hela var på gång och började förbereda med att plocka undan i lägenheten och packa det sista i väskan. Vid 20.30 hade jag 5 min mellan värkarna så då ringde vi till BB och förberedde dem på att vi nog trodde att det var på gång. Vid 22 tiden sa jag till Pontus att gå och lägga sig så att han fick sova lite i varje fall. Tur var väl det! När klockan närmade sig 01 så hade jag 3 minuter mellan värkarna och de varade fortfarande i ca 30-40 sek. Jag väckte Pontus och vi ringde till BB, de sa till oss att vänta 45 minuter till och sen ringa igen. Efter 30 minuter ringde jag och sa att vi åker in nu. Sagt och gjort, Pontus packade ut allt och vi trodde att vi bara skulle in på kontroll och sen fick åka hem igen för det skulle inte vara dax redan!
Klocken 02.45 Kom jag in på förlossningen och Pontus var och parkerade bilen. Sandra Martin tog hand om mig och kopplade på CTG, allt såg fint ut, värkar med 3 minuters mellanrum som jag lätt andades igenom. När Pontus kommit så sa Sandra att då får vi väl känna hur det är där nere. Först berättade hon om tappen osv. När hon känt en stund så sa hon oj, du har allt varit duktig, tappen är helt utplånad och du är öppen 4-5cm, Bebisen kanske kommer på mitt pass! (om hon bara visste ;)) Vid halv 6 ställde jag mig i duschen och gud vad skönt det var! Tills det till slut kom en jätte värk och det kändes som att jag skulle vikas dubbel av smärta. Väl tillbaka i sängen gick Pontus och fixade värmedyna till mig, han var verkligen en räddande ängel hela förlossningen!
Under förmiddagen provade jag att sitta på en pilatesboll, gå runt inne på förlossningsavdelningen, värmekudde på ryggen, stå på knä i sängen och tillslut även tagit till lustgasen. Vid 11:30 började det glesa ut mellan värkarna och det var 4 minuter imellan. De avvaktade för att se om det körde igång av sig själv igen. Under tiden försökte jag vila så mycket som möjligt mellan värkarna. Kl 15.11 bestämmer de sig för att ta hål på hinnorna och fostervattnet ser fint ut! Nu var det ännu glesare mellan värkarna ca 6 minuter och jag hade inte öppnat mig mer de senaste 3 timmarna. Vid 16:40 skrek jag hela tiden och jag minns hur fruktansvärt ont det gjorde och jag skulle minsann inte ha någon mer smärtlindring men tillslut fick jag ge mig. Jag var så trött att jag inte visste var jag skulle bli av och jag bara skrek och lustgasen fungerade inte längre, det kändes som att jag skulle kräkas. Blev erbjuden sterila kvaddlar och tackade ja till det. Det skulle jag ALDRIG ha gjort! Jag hängde på stackars Pontus och skrek i ren panik, det kändes som 4 rejäla getingstick, brände och sved och sen varade smärtlindringen bara i en timme! Stackars Pontus blev halvt döv och sköterskan som stack sa förlåt flera gånger för hon visste hur ont det gjorde.
När klockan var runt 18-tiden bestämde de sig för att sätta in värkstimulernade dropp, Charlie skönk inte ner som han skulle och de började tjata om ryggbedövning men jag sa blankt nej till det. Men pga att förlossningen är så långdragen och jag är så himla trött ger jag tillslut med mig och läkare tillkallas. När läkaren kommer så säger han att det finns risk för kejsarsnitt, jag kan sätta in ryggbedövningen nu om jag vill det och se om det gör att jag kan vila så värkarna kan sätta igång igen eller så kan jag acceptera att de gör snitt direkt. Jag får panik och blir jätte rädd/ledsen och de får sätta ryggbedövningen men inte mer. Den fungerade så otroligt bra och jag fick sova i ca 20 minuter. Tyvärr fick den inte förlossningen att fortskrida för det. De säger till mig att förbereda mig på eventuellt snitt och jag får varken äta eller dricka. Jag var sjukt törstig!
Eftersom att Charlie vägde så pass mycket som han gjorde så började de redan förbereda för kejsarsnitt vid 19-tiden vilket jag inte riktigt förstod då. Vid 21-tiden kopplade de bort det värkstimulerande droppet och satte in druvsocker dropp. Sandra kom tillbaka! Jag fick sitta på pilatesbollen och jag kände tryck mot rumpan vid värkarna man inte mer än så. Sandra känner på mig och jag är fullt öppen. Hon säger att hon ska sätta en elektrod på Charlies huvud för att ha extra koll på honom. När hon känner efter hans gässa så känner hon näsan/hakan! Hon kallar då på en läkare som tror sig känna samma sak men tillkallar ännu en läkare som gör ultraljud och det konstateras att Charlie ligger i vidöppenansiktsbjudning. När de säger det så får jag panik, jag minns att jag skrek att jag ville ha mamma där men det fick jag såklart inte. De bestämmer att det kommer bli snitt, jag ringer mamma och gråter jätte mycket och berättar om vad som händer.
i Journalen skriver läkaren: Ett läge som som skulle ge ett foster i ett vidöppet läge en förlossning men vi väntar ett stort barn +25% och förloppet har varit långdragit och värksvaghet är att förvänta, trött mamma. Sammantaget dåliga chanser för vaginal förlossning.
När vi kommer ner till OP försvinner Pontus iväg för att få byta om, Sandra följer med oss ned och är med hela vägen, hon är noga med att berätta för alla om min rädsla för OP-personalen (grönklädda sjukhusmänniskor). De kopplar in en massa olika dropp och eftersom att jag redan hade ryggmärgsbedövningen behövde de bara fylla på den. De tänker ge mig syrgas i slang i näsan och protesterar hejvilt! Nej sånt skit ger man inte mig så det blev mask! Pontus kom tillbaka och satt vid min vänstra sida och där stod även en barnmorska som pratade med mig hela tiden, vilket stöd de var!! Vid min högra sida skiftades det folk. Efter ett tag frågade jag om de börjat och de hade de, snart började fråga om han inte var ute snart och då fick jag till svar att en vanlig förlossning kan ta 40 timmar men ett snitt ca 14 minuter! Hahah :D När jag sedan läser i Juornalen står det att de hade svårt att få ut honom pga hur han låg och de fick byta läkare för att de inte fick ut honom, så jag stressade såklart dem genom att fråga det men hur skulle jag kunna veta!?. Jag fick ett spray under tungan men jag förstod inte riktigt varför men nu i efterhand så tror jag att det var en sorts smärtlindring för att kunna få ut honom utan att det gjorde ont på mig när han nu låg så konstigt. Han andades inte direkt men efter lite stimulering så kom ett litet gulligt gnäll.
Klocken 23.04 tittade han ut, min vackra son. Jag fick se honom lite snabbt innan de gick iväg med honom till ett rum brevid, Pontus följde med in där och de hade dörren öppen så jag fick se. Jag grät och skrattade av lycka, min fina son var äntligen ute hos oss! När de klamrade ihop mig tyckte jag att det gjorde lite ont och då blev de rädda att bedövningen börjat släppa men antagligen var det bara någon nerv. Sen somnade jag innan de hunnit lyfta över mig till en vanlig säng. Vaknade på uppvaket och då satt Pontus där med vår underbara son!
4226gr och 53cm kärlek! <3
Är otroligt tacksam över allt stöd jag fick under förlossningen, här är de två personer som var mina största stöd! Främst min älskade sambo och även pappa till Charlie, skulle inte klarat det utan honom, han var helt perfekt och gjorde precis allt jag behövde att han skulle göra! Och sandra gud utan henne hade jag hoppat av sängen och sprungit där ifrån när de nämde att det blev kejsarsnitt. Kan inte vara tacksam nog för dessa personer, TACK!
Så hemskt men samtidigt underbart!! Grattis!! :)