Idag var det dag 1 på Charlies inskolning.
Vi kom dit vid 9 tiden och då fick Charlie springa och leka med de andra barnen men sen kom Casper den andra pojken som skulle skolas in och han bara skrek, han ville vara ute. Så då gick vi också ut. Chralie började redan bli trött vid 10 tiden eftersom att han bestämt tyckte att det var morgon vid 6.. Men jag fick hålla honom uppe. Vid fruktstunden åt han en hel banan i raketfart! Men sen vid lunch var han så trött så han åt nästan ingenting. Sen la jag honom och då sov han i 2! Timmar och då fick jag väcka honom! För jag tänkte att han måste ju kunna komma isäng ikväll också. Sen när vi kom hem var han fortfarande trött så då fick han sitta och titta på barnprogram och sen gick vi en promenad. Då piggnade han på sig en liten stund men han slocknade vid 19 och sover som en stock! Det tar på krafterna att gå på dagis.
Min känslor kring det hela..
Jag är så rädd att han ska komma bort lite bland alla barnen. Att han ska bli inlåst, att han ska gå in i något rum och klättra upp på något och trilla ner. Att han ska försvinna när de är ute och att de ska låta honom gråta när han behöver närhet och tröst. Ta mig inte fel nu, pedagogerna är verkligen gulliga och verkar väldigt duktiga på sitt jobb men jag känner ändå en väldig oro. Jag menar jag lämnar bort mitt barn, mitt allt! till personer som jag inte ens hade lånat ut bilen till.
Jag tror dock att lilleman kommer att trivas och ha roligt han kanske behöver mer sömn dagtid när han ska gå långa dagar då både jag och pontus jobbar men det får vi ju se då.
