Charlie börjar blir friskare det mäks, han är igång och leker på ett helt annt sätt nu och han är betydligt piggare. Han hostar så att han klöks men det kommer inget kräk längre vilket är så himla skönt. Febern börjar gå ned också. Men jag ville ändå gå på återbesöket, mest för att läkaren skulle lyssna på honom så att hans luftvägar lät bra.
Så vi åkte till vårdcentralen, vi fick tid precis vid Charlies middagslur. Allting var så fel! Vi kom dit i god tid, hade nappen med oss in (trodde jag.. Charlie hade slängt in den i bilen precis innan jag stängde dörren..) Så allt skulle gå bra. Vi kommer in och där är smockat med folk. vi fick vänta i ca 25 minuter och 25 minurter med en övertrött unge som går på högvarv och kör alla traktorer och bilar i räser fart mot alla gamlingar som sitter i sitt eget lilla lugn och väntar på sin tur och en mamma som försöker le och be om ursäkt mot alla och samtidigt försöker hålla undanstädat så det inte blir så stressigt när det äntligen är vår tid, samtidigt som jag försöker hålla Charlie nöjd - är lååååånga 25 minuter..
Vi fick snabbt prata med läkare i väntrummet bara och sen skickade han in oss till en sköterska som tog stick i fingret på Charlie, de ville kolla sänkan så att det hela gick åt rätt håll. Charlie var super duktig!! Satt stilla i mitt knä och sa bara ett ynkligt aj men inget mer! Var så stolt i ca 1minut tills vi gick ut i väntrummet för att än en gång vänta, vänta på provsvar och på läkaren. Under den här tiden hade Charllie då insett att nappen var borta! Så han skrek och skrek och skrek, sen slogs han, sparkades och slingrade sig. Mamman blev mer och mer svettig och stressad. Försökte erbjuda dricka, leksaker, läsa böcker... inget hjälpte. Jag hade numera ett trött, ilsket krutpaket med mig som bara ville hem! Han sa till och med - "mamma hoom, ah gå hem!" Vilket han aldrig sagt förut.
Tillslut fick vi komma in till läkaren ÄNTLIGEN - för som alla vet så är det in ut slut när man är hos en läkare.. vad har de med en patient egentligen 5 minuter? Aja i varje fall så fick vi komma in till läkaren och Charlie var fortfarande arg. Han fick låna en ficklampa och lugnade ned sig lite så läkaren försökte lyssna och skrev sedan ut ännu en hostmedicin. Men jag ansåg inte att den behövdes så vi hämtade faktiskt aldrig ut den. Sänkan såg bra ut och läkaren tyckte att vi skulle ge antibiotika kuren ut!
Äntligen fick vi komma där ifrån!! Charlie somnade direkt i bilen och jag satt bara och andades en stund innan jag körde. Jag var genomsvettig efter att ha varit på vårdcentralen med min 2åring!
Charlie avskyr antibiotikan så det har varit mycket spottande och skrikande när den kom in i bilden. Här har han gömt sig under bordet när jag försökte ge honom medicinen, men imorgon är äntligen sista dagen!