Jag hade haft förvärkar från och till i 10 dagars tid. Vi hade tom varit inne på falskt alarm en gång. Hade ju även värkar vid vändningsförsöket.Jag var riktigt trött på att vara gravid, ont överallt. Magen kändes som ett stort blåmärke och jag hade precis fått tiden till snittet den 25/11 vilket kändes så himla långt borta när jag hade så himla ont! Jag blev så ledsen och frustrerad när jag fick den tiden.
Jag var och badade varmt på måndagen, hade förvärkar då och de blev inte bättre så jag tog tiden på dem men de var oregelbundna och klingade av när jag vilat. Detta fortsatte oregelbundet på tisdagen, då passade jag på att äta en hel ananas. På natten mellan tisdag och onsdag så var jag på toa en 8 gånger och gjorde nr 2, så jag tänkte att min mage måste ha slått bakut av all ananas. Jag hade värkar redan då men nonchalerade detta då jag haft det så länge nu. Jag hade ca 6-7 minuter mellan värkarna vid 8 tiden. Ringde då mamma och frågade vad hon tyckte om jag skulle lämna Charlie på dagis eller inte. De tyckte hon att jag skulle göra så jag kunde vila. Så jag körde dit honom, eftersom att det var så långt mellan värkarna så var det inte så farligt. Jag åkte sedan hem och vilade. Jag ville dra ut på det hela för jag visste att Pontus inte hade någon möjligthet att komma ifrån jobbet då han var på ett hustak utanför hässleholm utan tillgång till egen bil. Jag ville inte åka in utan honom, det var min största rädsla just då.
Vid vid 12 tiden så insåg jag att detta var på riktigt, det var inte en massa förvärkar längre. Värkarna kom nu med 4-5 minuters mellanrum. Så jag åt lunch, väldigt liten skål ravioli. Drack lite vatten och sedan bestämde jag mig för att inte äta mer ifall det skulle bli snitt redan på kvällen. Jag började packa ut i bilen, fixade i ordning hundarna och kom på att jag måste hämta Charlie. Det kändes riktigt jobbigt men jag ville inte ställa till besvär för någon annan så jag sa inget. jag skickade ett sms till Pontus att det började bli kortare mellan värkarna och att jag körde till dagis och sen hem till mina föräldrar så att han fick åka dit direkt han hade slutat. Jag lämnade hemmet med massa disk, soporna kvar inne och väldigt stökigt. Körde till dagis där alla föräldrar som hade 15h barn var och hämtade.Det var trångt i hallen av alla föräldrar och barn och Charlie trotsade mer än vanligt. Han kände väl på sig att det var något. Han skulle ha dricka, han skulle inte ha de skorna, han skulle inte ha jacka osv. Tillslut röt jag lätt på honom och gick snabbt ut därifrån. Jag undrar vad de andra föräldrarna tänkte när jag betedde mig så konstigt. På parkeringen var det en mamma som frågade om det inte var dax snart och jag bara jo väldigt snart och sedan gick jag snabbt till bilen.
Hemma hos mamma så la jag mig på soffa i en timme men sen gick det inte mer, värkarna tilltog i styrka och jag pustade och stönade och hade mig. Ville bara ta ett bad men vågade inte ifall det skulle dra igång det hela ännu mer. Men när klockan var 16 och jag visste att Pontus skulle vara där inom 1,5 h så la jag mig i badet. Kände värkarna men det var verkligen skönt att ligga där i badet och hade kunnat ligga där länge! vid 17 kom Pontus och jag bad honom att äta så han hade energi också klädde jag på mig. började ta tiden på värkarna igen. 2-3 minuter i mellan. Ringde förlossningen och de ville ha in oss direkt. På väg till förlossingen bad jag Pontus att ringa sina föräldrar och berätta att vi var på väg in.
Vi kom in på förlossningen 18:06 då tog de in oss på rum nr 3. Samma rum som vi hade när vi skulle få Charlie. Därifrån gick allt undan, det kom in hur mycket folk som helst. Barnmorskor, sjuksköterskor, 2 läkare och en student. De satte en kanyl direkt och gav mig bricanyl innan de ens gjort ctg eller kollat hur mina värkar var. Det kändes så himla märkligt. Sedan sa en, Det blir snitt inom en timme! Jag bara gapade och frågade vad hon sa! Jag bad om att få ringa mamma och under tiden jag pratade med mamma så fortsatte de att ta ctg och tog fram allt till att sätta kateter. De tog blodprov och gav ännu mer Bricanyl då mina värkar fortsatte. Jag bad Pontus att springa ut till bilen för att hämta kameran. När han kom tillbaka så kollade de hur öppen jag var. Tappen var helt utplånad och jag var öppen 3cm.
De frågade varför jag inte kommit in tidigare. Jag skämdes lite då men för mig var det så himla viktigt att Pontus fick vara med så jag hade helt enkelt inte vågat åka in utan honom.
klockan 18:45 kördes jag ned till Operation. När vi kom ned till Operation så fick jag sitta på en brits och framför mig stod en kvinna som var fullt påklädd i operationskläder, munskydd och mössa och bakom henne låg alla instrumenten. Denna kvinna stod även med armarna i kors och först då fick jag panik. Hon såg ut som en läskig mördare från en skräckfilm med alla mordvapen fint uppdukade bakom. Det saknades bara blodet på hennes operationskläder. Då grät jag och sa att jag ville åka hem och inte vara med mer. Pontus var brevid mig och försökte lugna mig och läkaren som satte spinalen var super duktig och stöttande. Jag fick lägga mig ned och kände hur benen domnade bort. Till slut började dem. Läkaren som stod brevid mig berättade hela tiden vad som hände. Det kändes som en lång evighet från det att jag fått veta att de börjat tills han lyckligt utbrister, "Pontus res dig upp och titta nu, man ser benen!!" Pontus tittade lite och såg benen men vågade inte titta mer för han var rädd för att se där de hade öppnat upp mig. Från det att han sett benen tills de kom med lillan var en hel evighet! Inget skrik hördes och jag såg ju ingenting! Efter den längsta stunden någonsin går de förbi med vår dotter och in på rummet brevid. Pontus fick följa med in dit. Jag fick inte ens se henne och jag som hade bett om att få upp henne på bröstet direkt blev väldigt orolig för det betydde ju att hon inte mådde bra! Vi fick reda på efteråt att Lilly hade flaxat ut en arm och ett ben när de öppnade upp så de fick trycka in det igen för att sedan leta upp båda benen. Detta gjorde att hon hade blåmärken på sina ben. Min moderkaka hade legat väldigt konstigt utplattat runt henne. Som en filt ungefär så det var inte alls konstigt att hon varken själv eller med hjälp kunde vändas.
Hon andades inte när hon kom, så de fick ge syrgas och efter en lite stund hörde jag äntligen ett litet gnäll ifrån henne. Hon var helt rödfläckig när hon kom. Jag såg lite grann mellan alla människor in i rummet brevid. Jag såg att de drog i hennes ben och att de satte på henne en blöja. Mitt i allt där fick Pontus klippa navelsträngen också. Till slut kom de med henne så jag fick titta på henne. Fick bara se på henne i någon minut sen ville de ha upp henne på bb för att göra kontroller på henne. Pontus fick följa med henne upp och jag fick ligga kvar och bli sydd. Det kändes som en evighet när de sydde. Sedan rullade de in mig på ett uppvaksrum. Där frågade de mig om de skulle höra hur det var med bebisen, självklart ville jag att de skulle höra. Jag började kunna röra benen igen och äntligen kom Pontus ned med Lilly och jag fick hålla henne för första gången. Pontus hade fått sitta med henne i ca 1h innan han kom ned till mig.
Pontus berättade att hon vägde 3194gr och var 48cm, hon kom ut kl 19:35. Han sa även att han skickat bild till mina och hans föräldrar på henne. Från det att vi kom in på bb tills vår dotter kom så gick allting så otroligt fort. Vi var nog båda två i ren chock. Lilly fick tilläggsmatas eftersom att hon är prematur men hennes blodsocker hölls bra hela tiden.
Här kommer ett gäng bilder. Vi bad en sköterska fotografera på Op, hon var inte riktigt så bra på att fota som den som fotade när Charlie kom så tyvärr är där inte så många från själva födslen.
sista magbilden. Denna tog jag hemma hos mamma och pappa, bara någon timme innan vi åkte in.
haha sicken bild :D
Första bilden som togs på Lilly
Pontus klipper navelsträngen.
nybliven 2 barns pappa!
BB Brickan
Vi hade inte räknat med en så liten bebis och hade därför inte så små kläder med oss. Så Pontus gick och köpte detta fina setet i stl 44 till vår Lilla tjej.
