Vändningsförsök

publicerat i Charlie 2år, Gravid med Lillasyster 2015;
I fredags var jag och mamma inne på vändningsförsöket. Mormor och morfar passade Charlie och de andra barnen så mamma kunde följa med mig. Jag var så galet nervös. Gick på toa flera gånger. Var fastande och så galet törstig! Ville inget annat än att dricka!! Det var fullt i alla rummen när vi kom så vi fick sitta och vänta. Precis när vi kom dit så såg jag på larmet i taket att det larmades från ett rum. En stund senare gick en barnmorska ut därifrån och man hörde bebis skrik! Då blev man ännu mer sugen på att få ut sin egna lilla bebis. Sen mötte vi 2 till helt nyförlösta mammor (den ena såg sådär galet fräch ut så vi trodde först inte att hon hade fött utan var med som stöd men jodå det var hon som fött hehe) 
 
Vi fick komma in i ett rum med en hård brits först för de tänkte att vi inte skulle behöva vänta så länge. De kopplade på CTG och då började jag få värkar. Jag blev så himla paff och tänkte men herregud var jag så nervös så jag får magkramper nu. Men det kom var 3,5-4 minut. Alla i rummet blev jätte förvånade så de kopplade loss mig och ett rum hade blivit ledigt så vi fick sitta in där. De kopplade upp mig igen och mamma fick i uppgift att hålla koll på hur länge jag hade mellan värkarna. De kom sedan tillbaka med en läkare, han var så osmidig när han skulle prata med mig för han lyckades hela tiden prata med mig när jag fick en värk XD. De kom fram till att de först skulle ge mig en bricanyl spruta i låret för att lugna ned värkarna. Då fick jag panik, känns löjligt att säga det men jag flippade helt och började hyperventilera och kände hur pulsen flög upp i taket. Det sved lite men det var ju inte farligare än så. Antagligen min gamla sjukhusrädsla som fortfarande sitter i under vissa situationer. Sen fick jag ligga med ctg en stund till så de fick se så att värkarna lugnade sig.
 
Värkarna lugnade sig men precis när de kom in med läkaren och ul maskinen så fick jag en värk, då började nog bricanylen gå ur. När jag fick bricanylen så skakade jag väldigt. Jag hade läst på innan och visste att det kunde ske och därför skrämde det mig inte alls. De ultraljudade och såg att hon fortfarande låg i säte (ingen överaskning för mig inte.) Då la de en kanyl och tog ett blodprov, detta skrämde konstigt nog inte mig. Sängen vinklades så jag fick ligga plant. Sedan påbörjade de vändningsförsöket. Det var läkaren som utförde själva vändningsförsöket. En barnmorska höll i mina fötter för jag skakade så dant. Precis ovanför hennes huvud satte han några fingrar antagligen för att hålla emot och det gjorde så fruktanvärt ont just där! Jag försökte att andas och låta de sköta sitt men det var rätt kämpigt. De försökte inte så länge. Max 2-3 minuter. De fick henne i tvärläge men hon ändrade tillbaka sig rätt snabbt igen. De ultraljudade igen och såg så att hon inte blev påverkad sedan frågade de mig om jag ville att de skulle försöka igen. Jag sa ja och då provade de åt andra hållet. Tror inte ens att han försökte i mer än 30 sekunder för att sedan konstatera att det inte gick. Jag frågade då sköterskan om det blev snitt eller vad som händer nu och hon sa att det blir snitt i v 38 om inte lillan vill ut tidigare vill säga men skulle jag komma in och vara väldigt öppen så får jag prova att föda i säte. (som om det skulle ske...) Kändes konstigt att hon var så positivt instlld till att jag kanske kunde föda i säte när läkaren jag hade några dagar innan sa att jag hade sämsta möjliga oddsen för att föda i säte. Både jag och mamma trodde att vi skulle få en tid till snittet redan samma dag men tji fick vi.. 
 
 
Jag kopplades upp på ctg och fick ligga där en bra stund för att de skulle ha koll så att lillan inte blev påverkad och så att värkarna inte kom tillbaka. Det gjorde dem inte. Det kom in en sköterska med lite mackor och dricka till mig och mamma. Sen hände det inte mer på länge. Helt plötsligt kom en sköterska in och ursäktade sig för att vi fått vänta. Läkaren skulle kommit in till oss för att berätta vad som hände sen men han glömde bort oss och sen blev det skift byte och den nya läkaren skulle operera. Hon informerade oss om att jag troligtvis skulle bli snittad i v 39? och att jag får en tid på posten. Kände mig lite kluven, skulle jag snittas i v 38 eller 39 och vad menar de med sina veckor men de 38+0 eller menar det i själva vecka 38?! 
 
Det var lite komiskt när läkaren såg formen på min mage, han tittade så konstigt på mig och sa till sköterskorna ser i formen? Sen när han kände med händerna på magen så sa han det igen. Titta på hennes magform! Då frågade mamma om han kunde se om det var så att den är hjärtformad. Han sa att han misstänkte det skarpt speciellt när hon inte alls gick att rucka på det hållet där den förmodade delningen är. Men han vågade inte sätta det som diagnos ändå. Han tyckte det var konstigt att det inte stod något om det i operationsberättelsen från snittet med Charlie. Ska jag vara ärlig så tror jag inte att de tittade efter. Det var ju ett akut snitt! Det kanske är så att de skulle ha tittat och det är en miss från deras sida och det är därför ingen vågar säga något nu. Jag tänkte be dem kolla när jag snittas denna gången i varje fall för nu vill jag veta. 
 
Hade jag fått välja hade jag gärna snittats direkt hon räknas som fullgången dvs i v 37+0. Men de ville vänta så läge som möjligt tydligen. Så nu går jag och hoppas att lillan bestämmer sig för att hon vill ut tidigare så att vi kan åka in och få ett snitt direkt. Vi får väl se om hon lyssnar på sin mamma. Jag är jätte nervös, ja jag har blivit snittad innan men det är ändå ännu en operation. under 5 års tid blir detta min 6e operation! Jag är nervös för att få mina panik känslor när jag är där inne så som jag fick när de ville ge mig en spruta i låret. Det är lite därför jag inte vill ha ett datum utan jag vill att det ska ske lite i all hast så hinner jag inte tänka så mycket och måla upp så mycket. Jag är egentligen mest nervös för tiden efter. Jag kommer inte få bära mer än bebis vikt i 6 veckor efter snittet, Pontus kommer vara hemma i 2 veckor. sen ska jag vara hemma själv med Charlie nästan 3år och en nyfödd när jag inte får bära tungt. Kommer inte ens kunna handla mat själv. Det gör mig nervös och skrämmer mig! Förhoppningsvis så löser allt sig när vi väl är i det läget.. 
 
Föresten så sjönk min mage i torsdags. Bilden till vänster är tagen i Tisdags och den till höger i torsdags! 

Kommentera inlägget här :